|
den 18 februari 2011 - 13:56
I Mora Tidning den 16 februari berättas om en konferens i Lund i förra veckan där man tydligen på allvar diskuterat om Älvdalskan är ett språk eller inte. Bakgrunden till konferensen är att det finns en rörelse för att försöka få Älvdalskan klassad som ett minoritetsspråk. Detta är en fråga som jag kanske kan få anledning att återkomma till senare. Anledningen till att artikeln väckte mitt intresse i första hand är frågan om man överhuvudtaget kan skilja på en dialekt och ett språk – som om en dialekt inte ÄR ett språk redan, utan väntar på någon myndighets godkännande för att få bli betraktat som språk? Jag tycker att den diskussionen är helt befängd, och allvarligt talat trodde jag att vi hade kommit lite längre år 2011. Jag talar själv dialekt sedan jag började prata (två olika dessutom), och naturligtvis upplevde jag aldrig det som om jag inte hade något språk när jag var barn, tvärtom har det alltid känts som en stor förmån att vara flerspråkig redan från början.
En definition av ett språk är enligt Nationalencyklopedin ”mänskligt system för kommunikation, känslouttryck och konstnärliga ändamål med en uppsättning ord och ordförbindelser som kombineras enl. vissa grammatiska regler”.
Det verkar ju klart som korvspad och enligt mitt sätt att se finns det ingenting som enligt den definitionen skiljer en dialekt från ett språk. Och därmed kan man inte heller sätta något annat ”värde” på en dialekt än ett språk – men nog anses det väl allmänt att det man kallar ett språk är mer ”riktigt” och” finare” än en dialekt?
Det är en sak att det behövs ett riksspråk för att styra och administrera en nationalstat på ett effektivt sätt. Det förenklar tillvaron för oss allihop, och det förenklar ju för makthavarna att hålla ordning på oss också. Men man kan ju fråga sig varför man började beteckna de olika mål som talades i Sverige långt innan svenskan som riksspråk ens var påtänkt, som dialekter?
Jag citerar Nationalencyklopedin igen: ”Dialekt… språkvariant som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område, t.ex. ett landskap eller en socken”.
En dialekt är alltså en språkvariant enligt den definitionen. Men det kan vara intressant att reflektera över vilket språk det är en variant på. Innan Gustav Vasa talades det en mängd olika språkvarianter i Sverige, varianter som i sin tur gick tillbaka till det fornnordiska språket. Mats Thelander beskriver detta i sin artikel i boken Svenskan i tusen år: ”… det är dialekterna som representerar den naturliga fortsättningen på fornspråket. Rikssvenskan (eller med ett annat uttryck: det svenska standardspråket) är något av en konstprodukt som etablerades på mönster av centralsvenska talvanor och som redan på Vasatiden spreds i samband med att Sverige som nationalstat fick behov av ett fungerande redskap för riksgiltig kommunikation”.
Det är alltså så att standardsvenskan grundades utifrån den dialekt som talades i ”centralsverige”, det vill säga runt Mälardalen. Det vill säga i det område där maktens centrum i staten Sverige befann sig, och fortfarande befinner sig. Det var alltså den dialekten som låg till grund för det svenska språket, och allt sedan dess har de övriga språkvarianterna mer eller mindre setts som mindre viktiga. Man kan till och med utan överdrift påstå att människor som talar dialekter har råkat ut för förföljelse. Nuförtiden händer detta förhoppningsvis sällan, men det förekommer definitivt att de blir förlöjligade och motarbetade i olika sammanhang.
Jag tycker att alla som talar en dialekt ska fortsätta att göra det utan att känna minsta mindervärdeskomplex. En dialekt ÄR definitivt ett språk, och med urgamla rötter dessutom.
|
|
| << Navigera till den 18 februari 2011 |
Lägg till ny kommentar |